Tittade på lite bilder idag, bilder på allt man gjort, bilder då man va ute och fotade och trixade med bilder. . .

Bilder är konstnärliga, det säger allt om en, vad man gillar, jag gillar närbilder på detaljer på alla saker man kan hitta och fota på , mycket skärka då man ser alla detaljer färger , skråmer osv. . .

Även om jag har mycket dystert i min ryggsäck så va jag på ett eller annat sätt glad, jag hade ett liv och jag levde upp till det livet, jag levde mig in i det, bara en tåg resa upp till sthlm med annso, fan va kul vi hade, saknar att umgås med henne, det gör jag men vi både har blivit, upptagna och bittra. . . '

Förut levde vi bara för dagen, alla nätter och dagar vi bara log och babblade skit om allt mellan himmel och jord, framtiden och minnen, dem stunderna va värda guld och mycket skratt och sjuka grejer vi gjorde på fyllan det va livet då. . . Det va iallafall ett liv.

Nu är vi både uppe i karriären, hon pluggar och sliter, och jag jobbar och sliter, ska flytta och försöka få ihop ett liv med daniel. Men vad finns glädjen, avslappning i det hela. . .

Vart finns mitt inre jag i det hela, vad sin lekfullheten, det känns som man kommer längre och längre i från ett lekfullt och spännande liv, för tillfälligt finns det bara måsten och försök till att bygga upp ett nytt liv. . .

Det kanske är så när man bygger upp en ny grund man har inte tid till annat en att bygga upp ett hållbart liv.

Man börjar bli vuxen och lite vilsen i detta liv, det är som att föddas på nytt, men vet inte vem man är, det ända man vet e vad man heter men vem är jag i det hela . . . !

Samtidigt som det är läskigt så är det spännande det e väl spänningen i det hela "hur ska mitt nya liv forma sig"

Och för mig som är så kontrollerbar så är det en väldigt läskig fråga, jag vill veta, jag vill veta hur det kommer kännas att uppnå allt man vill, kommer det vara värt det eller bortkastad tid. . .

Jag tror jag är en person som aldrig kommer komma i från lekfullheten i livet, jag vill bara kunna vara för en stund i alla lägen. . .

Och allt med barn skrämmer mig mer och mer, alltså att skaffa barn, förut har jag alltid drömt om ett familje liv, just nu skrämmer det mig, när jag läser och ser mammor och pappor. . .

Visst det är mysigt och säker väldigt speciellt att bära ett barn och föda ett barn det är utan tvekan säker på.

Men sen, när all denna mysiga och härliga upplevelsen är över då, livet blir väldigt inruttat, man kan aldrig mer röra sig fritt och man måste alltid tänka och välja ett val efter barnets bästa. . .

Är det det bästa man kan göra, jag är lite av tvärtom människa, jag vet inte om jag kommer göra det, i vissa fall när det gäller mitt psykiska måeende och mina problem som då och då dyker upp och kan skena iväg i dem skeddena kommer jag enbart att göra allt för att mitt barn inte kommer få se dem sidorna av mig. . .

Men sen, med jobb, flytt, sin egna tid. . .

Jag tror att lär man barnet att jag som person är inte bara en mamma som ska se upp till sitt barn i alla lägen jag tror att det formar barnet att själv inse hur viktig det är att tänka på sig själv i vissa lägen, att själv fatta beslut utifrån vad jag själv vill och inte vill, ger man den signalen då tror jag att mitt barn kommer bli väldigt stark och självständigt och få en jävligt bra självkänsla , för har föräldrarna det så tror jag att det smittar nog av sig. . .

Nu säger jag inte att man ska skita i sitt barn och inte finnas där och lyssna och stötta och älska. Men jag tror jag har en poäng att många ger sitt hela liv, stannar upp och gömmer sig bakom föräldraskap , så som många gömmer dig bakom ett skit jobb för att dem inte vågar sattsa på annat. . .

Att ne jag är mamma eller pappa, jag kan inte bara göra vissa saker jag kan inte bara ge ett svar utan vidare, jag har ett ansvar som föräldre att fatta beslut utifrån familj och barn. . .

Jag tycker att hela bilden av att vara föräldre är ett sitt att fly , jag nöjer mig med detta jobb, jag har inte tid att utveckla något annat , det ger pengar och det är det viktigaste. . .

Men då ställer jag fråga, är det inte viktigt att jag som mamma eller pappa har ett liv, har drömmar och mål, ska ett litet barn stoppa och förhindra detta.

Idags läge finns det hur många möjligheter och hjälp att få för att kunna leva som männsika, bara för jag är mamma eller pappa så har jag ju inte slutat att vara just JAG. . .

Och det är just det många gör fel dem blir föräldrar på heltid, och det är fegt man måste kunna förgylla sig själv för att ens kunna bli en bra föräldre. . .

Många klagar på att just vara mamma eller pappa på heltid, Och det e just det att dem som klagar dem vågar inte ge sig ut några timmar utanför hemmet för då för dem skuldkänslor att dem lämnar sitt barn. . .

Jag tror att jag kommer aldrig bli så, jag hoppas innerligt att jag aldrig kommer bli så och det är nog det som skapar skillsmässor.

Klart som fan det gör det, väljer man att vara föräldre på heltid alltså nu menar jag att man aldrig gör annat utan sitt barn i famnen föräldre kommer jag ju vara hela livet ut, det jag menar är att man måste sluta ge upp sitt liv bara för att man har blivit mamma eller pappa.

Det gäller största delen mammor, för pappor dem gör alltid som dem vill och det glädjer mig dem har insett och kommer alltid att inse att dem är bara en människa och dem lever under olika roller, en roll på jobbet, en roll hemma en roll med sina vänner. . .

Men mammor i största allmänhet lever efter att just bara vara mamma, antingen så är det så att det är den lättaste vägen att gå eller så tror dem att samhället kommer döma dem bara för dem vågar leva lite. . .

Jag käser ju katrins blogg och jag avgudar henna just för att hon bryter möstret på att inte bara vara mamma hon har ett liv utanför byta böjer ge barnet mat glädje och kärlek hon gör sjukt mycket och detta barn lider nog inte för fem öre, jag tror att detta barn kommer växa upp och inse att allt behöver inte vara så som samhället skapar . . .

Samhället har  sjuka ideal  gentemot kvinnor eller så skapar kvinnorna dem själva vem vet !?

Emelie L