Ska jag ej falla in i mina skuldkänslor, jag tycker inte jag gjort något fel, jag är inte dum på något sätt, och det behövde inte ens bli sådant stå hej. . . Allt känns väldigt överdrivet och larvigt. . .

Och denna gång tänker jag inte ge efter, även om det känns rakt in i hjärtat när jag läste en sak som en person skrev på sin blogg. . .

Det känns som om att denna person inte  tror jag bryr mig om henne bara för att jag sätter mig emot henne.

Vad e de för stil, jag hatar inte denna person bara för att jag säger nej till en sak.

Jag tycker hon kan vara mer föstående.

Men så här är det fan alltid så fort jag sätter mig emot något och tänker på mig själv i första stund, det känns som jag förlorar en efter en på frund av att jag säger nej, på frund av att jag har ett eget liv att se upp till.

Det känns som att man inte för göra det, jag hatar inte någon för det, jag bryr mig inte mindre bara för det, jag vill inte sluta vara vem med någon bara för det.

Hur ska man tackla en sådan sak. . . ?

Hur jag en vrider och vänder på allt så blir det fel, låter jag dem stanna , ja då blir det hack i min vardag, låter jag dem inte stanna så känns det som man har förlorat en vän på köpet. Då är jag boven i det hela, då e jag den elaka, då är jag den som inte bryr mig ett skit om denna vän.

Så hur gör man, är det en riktigt vem , undrar jag då istället ? ska jag ge efter mig för att få ha henne kvar eller ska jag skita i det och bara få ta  skit ?

Denna gång tänker jag skita i det, för jag vet vart jag står i frågan, jag känner att jag inte gjort något ont, fast samtidigt gör jag det, men jag vet att jag inte gör något fel. . .

Jag får helt enkelt chansa känner jag, och vad e det för spel, betyder jag så lite ? Att så fort jag säger nej så ska jag må dåligt över det beslutet.

Jag förstå ingenting just nu. . . Och det gör ont i mig. . .

Jag får väl vara en hemsk person som inte bryr sig ett skit om denna person för det e precis så hon uttryckt sig på bloggen. . .

Sista året har det varit så här, så fort jag inte ställer då är jag den där bad gay eller hur det nu stavas ?

Kommer det vara så här livet ut, jag har ändrat hela min livsstil, åsikter och beteende, just nu känns det menningslöst i vissa frågor just med vänner. . .

Jag vet att jag lagt mkt tid på mig själv ,satte mig själv i centrum och verkligen kämpat med mig själv och min sitution, och ja, vännerna har kommit ikläm, och vissa stunder känns det som jag förlorat hela högen med vänner och vissa stunder känns det som man har åtminstonde 2 styckna som verkligen finns där.

Martina är den främsta, sen kommer Jenny och Annso har varit bland dem också, men nu känns det som att jag förlorat henne på grund av ett nej. . .

Kommer den sista två också gå i spillror för en sådan sak, klart man är orolig man vet inte alls vart man har någon i vänskapens fråga längre. . .

Och man går jämt och oroar sig pga att man förlorat så många vänner på denna resa jag gjort  hittils.

Ska det vara så här ?

I min mening NEJ !

Har hur mkt som helst att skriva men jag avslutar nog det hela nu och återkommer.

Emelie L