Kan inte sluta tänka, det går i ett i mitt huvud.

Jag vet inte ens vad jag ska skriva. . . Vill skriva av mig men finner inga ord. . . 

Allt skit står mig upp i halsen, vill bara gråta , det känner jag. . . 

Hur mkt jag än försöker och planerar osv osv, så finns känsla av värdelöshet inom mig, den vill bara inte försvinna. . . 

Jag kan inte se mig själv som jobbar varje dag, göra det en normal människa gör varje dag, gå upp tidigt varje dag sluta 4 varje dag, hem och göra hemma sysslor, ta han en ett eller ett par barn. . . 

Jag kan inte se det framför mig. Det känns som mitt liv e över. Känns som mitt liv e helt värdelöst. Det känns som om mitt liv inte har någon betydelse. . . 

Det e väldigt svårt att kämpa med den känslan och den tanken om mig själv. . . Det känns som allt jag gör bara e tillfälligt och inget som jag kommer kunna bygga på exakt så känns det, det känns som om det kommer vara så livet ut.

Allt detta gör mig så vilsen. . . Känns som jag är i en svart stor skog utan ändar så långt ögat kan nå. . . går fram och tillbaka höger och vänster men finner ingen utväg. . .

Allt bara går runt , runt , runt och runt.

Detta e något som sliter på en väldigt mkt. . . att inte kunna släppa taget om känslorna, tankarna och se den Emelie jag e idag. . .

Det går i perioder men kommer alltid tillbaka till detta, känslan om värdelöshet, inte kunna se mig själv lyckas bara för jag aldrig någonsin har gjort det tidigare. . .

Jag vet inte hur jag ska kunna undgå detta, jag vet inte hur man gör, jag har ännu inte hitta dem verktyden.
Och det gör ont i mig, för jag vet att jag skulle behöva dem, dem är värda guld. . .

Utan dem verktygen skulle jag nog aldrig kunna gå vidare riktigt helt. Jag skulle kunna göra det i omgångar för det har jag gjort sen ett år tillbaka. . .

Men jag lyckas alltid efter en del lyckande komma tillbaka till dessa känslor, är det kanske så att jag jobbar på i omgångar , trycker bort känslor och bara kör på och sen ligger jag där efter en del månaders prestation. . .

Jag vet inte, jag vet inte alls varför jag mår som jag mår , tänker som jag tänker, gör som jag gör. . .

Jag kan bara inte det, och det e det som e så jobbigt.

Vet inte vad jag mer ska säga.

Emelie L