Det tar aldrig slut, tankarna kring allt snörrar hela tiden, hela denna dag har jag legat i sängen och tänkt. . .

Tänkt på allt, jag vet vad jag ska göra men tankarna snörrar iallafall. . . Jag känner mig fast besluten hur jag ska gå till väga med allt. . . Men innan allt e klart så kommer väl tankarna spöka. . .

Det jag mest tänker på e hur jag ska göra med min kontakt med psykologen. . . Det e väl det ända jag inte helt e besluten med. . .

Och det kommer väl snörrar som fan tills mötet med henne hålls, vilket e på onsdag.

Och hur det slutar det vet jag inte, men jag har en aning, tror hon kommer hålla med mig att avsluta kontakten med henne. . . Det känns så, det känns som om hon e väldigt otålig med mig och mina beskymmer som egentligen inte är några beskymmer, det e bara för mig att ta tag i allt och göra rätt för mig nu när jag kommit så långt med allt annat.

Och göra rätt för mig ska jag verkligen göra, efter att blivit väldigt dumförklarad av henne så att det gett mig väldigt mkt styrka till att ordna upp mitt liv på ett ärligt sätt. . .

Men sen har vi nummer problem nummer två, och det e egentligen det som jag bör göra något av. . .

För ett avslut med psykologen känns samtidigt som en flykt från mina väldigt begravda problem.

Men å andra sidan så känner jag att jag kan inte få ut ett ändaste ord om det. Det går verkligen inte. Det tar stopp så fort jag försöker få fram nåt av mitt förslutna. . .

Det ända som jag fått fram den sista månaden är tankar, skam och ånger och äcklighet av mig själv. . .

Det som hindrar mig, e vilken syn hon ska få på mig. Kommer hon tro på mig , att jag får den känlsa e för jag e så kaaaaaaaaaaaaaaaaaaaall när det gäller det förflutna.

Jag känner liksom heller ingen mening med att uttala mig om det när jag under 10 års tid lyckas hålla allt sammans för mig själv. . .

Det känns för begravt för att prata om det. Jag vet heller inte om det ens påverkar mig. . . Kanske utan att jag tänker på det. . . I vissa fall vet jag att det ha påverkat mig en del . . . men jag har bara gjort ett snabbt slut på det och gått vidare utan att ens yttra mig om varför jag tog avstånd. . .

Det känns som det kommer bli så här, jag berättar om det sen typ aha , klart inge mer. . . Det känns som att det inte går att bearbeta på nåt sätt. . . Det känns som det e som det e och det e inget jag kan göra något åt nu. . .

Jag har får helt enkelt leva med dessa problem. . . Vet inte ens om jag ska kalla det problem för det e något jag valde i mina yngre år, något som jag verkligen inte är stolt över , men vem e alltid stolt över sin lösningar på vissa saker. . . E det ens värt att disskutera , jag vet fan inte. . . För jag vet hur jag e, jag säger sen inge mer, ingen djupare diskussion. . .

Som sagt så här snörrar det. några timmar till , tills det e dags att sova och ta mig igenom nästa dag, som är måndag :). . . Känns som om jag då får chansen att få ett avbrott på tankarna för en stund tills det väl gäller att ta upp detta med psykologen. . .

Om ett avslut eller inte !?

Emelie L