Ibland undrar jag verkligen det, visst man har en bild på en stor lycklig familj ,men finns det verkligen, börjar tvivla på det. . .

Visst delar av familjen kan vara viktigt, men hela familjen, njae, inte min familj, Jag saknar verkligen en mamma, en stabil och lärorik mamma, visst min mamma har väl sina erfarenheter, men inte tillräckliga för att man ska känna sig trygg. . .

Det e svårt att beskriva henne, det känns ibland som jag är mamman i familjen, jag har ställt upp så himla mkt, med pengar , mat, städning , diskningen tvätt försökt få mamma och lyssna hur hon ev skulle kunna göra en bättre stämningen hemma, jag har lyssnat och stöttat henne i väldigt mkt, och inte bara henne utan dem två yngre systrarna när dem velat det. . .

Och det känns nu som om dem tar mig väldigt för givet främst mamam dåra. . .

Att jag ska finnas där så fort dem ber om det, om inte så blir det ett jävla liv (mamma menar jag i största allmänhet)

Och det ända jag gör är att ger och ge och ge och ge, och sen på det går jag och önskar och hoppas att det ska vända och bli bättre tider för oss alla, att man ska ta sig i kragen och börja leva som en mamma ska göra eller borde göra.

Och gång på gång så blir jag sååååå besviken på henne. och många ggr så har jag tappat lusten men tron e så stark så jag ramla tillbaka i alla fällor.

Men jag känner mer och mer att jag vill ta avständ, börja leva mitt liv, prestera för min egna del samt Daniels del.
Att börja leva för oss, och för en massa andra . . . Det funkar inte, det har jag ju bevis på, för om det hade funkat då hade jag haft kvar mitt jobb på cinderella. . .

Jag försöker verkligen hålla ihop familjen , men jag lyckas inte, jag klarar inte det. och jag orkar verkligen inte det längre jag gör det inte. . .

Alla sykon dem växer upp , vi växer ifrån varandra, dem har sin inställning och sin lära om familjen i sig, alla e vi olika, med olika väderingar, olika syn på saker och ting, olika uppväxter och lära om livet. . . Det e nog det vi alla e fruktansvärt olika så att det skär sig för mkt. . . och det blir tjurigheter. . .

Men det jag tror mest på det e att madde och jag har nog vuxit ihop. vi har på kort tid blivit nära vänner, bråkat och haft oss och ända e vi här tillsammans igen och det känns så bra, jag känner att man vet nu lite mer var vi har varandra. . . och det e mkt viktigt. . . tycker jag iallafall. . .

Det va lite om min dåraktiga familj :P. . .

Kram

Emelie L