Det e bara för namnet, den har varit så magisk, det har känns som man har drömt en fantastisk dröm. . . !

Jag kan inte fatta hur underbart det e att ha känslor, känna något för en annan, och få dela tiden med någon annan, att bara vakna upp och krypa tätt intill den käraste. . .

Jag bara njuter att få vara kär, känna sig kär, att ha någon vid sin sida, jag trodde jag aldrig skulle få uppleva det, just det här magiska som jag kallar det, för just nu är det magiskt, för detta att vara kär det e verkligen inte något utav en vardag för mig, så det är extra underbart att få känna kärleken bara strömma igenom kroppen. titta den andre i ögonen och säga jag älskar dig. . .

Inte nog med att han gav mig en väldigt härlig och underbar och kärleksfull helg, när han väl sen åkte så kom andra känslor upp, jag vet nu inte om detta beror på han eller medicinen kanske en blandning. har ju höjt min medicin, men att den skulle påverka mig så här det tror jag inte, ska höra med psykologen om det. . . Men iallafall, tårarna bara rann och rann och rann, det va så himla skönt, allt bara släppte loss från en och strömmade med tårarna ut ur min kropp. Alla dumma tankar om döden eller skada sig själv på ett eller annat vis grät jag för, och för att jag behandlat min kropp och psyke så illa, att jag sårat personer i min omgivning, och sen gläjde trårar att jag faktiskt varit stark, stark att ta mig igenom väldigt svåra stunder i mitt liv, att jag kunnat motstå lockelsen att dränka sina sorger i spriten, självmordsförsak och självskadebeteende.

På tisdag att det exakt ett år sen jag verkligen tog mitt liv på allvar, det va just då för ett år sen jag fick insikt om vad jag höll på med , det va då jag fick upp ögonen på riktigt, det va då jag vågade se problemen jag hade, det va då jag ville fortsätta vidare ur mina problem, jag ville lösa dem, försöka gå vidare. Det va då jag började tänka till, känna efter istället för att blunda och gå vidare in i det mörka träsket. Jag ställde mig upp i min väldigt mörka och djupa grop och kollade upp, jag såg ett litet sken av ljus , detta va mitt hopp, jag ska upp till ljuset och toppen av min grop, jag ska börja klättra.

Jag har kommit två steg upp för min vrangliga stegel, men den är hel men har sin ostabilitet, och är lite trasig här och var, men den håller och bara starkare kommer den bli :) !

Ja för ett år sen. Det har hänt väldigt mkt sen dess måste jag säga. . . Jag har ställt mig upp i min grop och börjat hoppas på ljusare tider, jag har ramlat många ggr och ljuset har blivit mörk som natten många ggr, men hoppet har alltid funnits inom mig, mer vissa dar och mindre vissa dar. . .

Jag har jobbat mkt med mig själv, jag har blivit mer ansvarstagande, jag har börjat lyssna mer till docktor, sjukskörterskor, psykologen, personal på avd 19, vänner och familj. . . Jag har försökt tagit så mkt hjälp och stöttning av alla som velat mig väl. . .

Jag har uppfyllit ett mål och det va att skriva högskoleprovet. . . Det är fortfarande ett mål detta år med eftersom jag misslyckades på det förra hösten.

Jag har börjat studera och jag har kommit en väldigt bra bit på vägen med det. . .

Jag har kommit närmare vissa vänner och hela familjen.

Och slutligen fast detta fall jue in på detta år, men jag tror jag har träffat den rätte för mig, daniel från gbg :) !

Ha en fortsatt god söndag , och vila ut er riktigt rejält dem sista timmarna på detta dygn :) !

Kram

Emelie L