Ja, det blev några extra dagar med min älskling, kom aldrig hem i söndags, så jag åkte tillbaka till gbg och åkte med Daniel hem för han skulle ändå åt mitt håll. . .

Och nu e man hemma, inge kul alls, mörkt, tyst och ensamt va det när man klev innanför dörren. . .

Saknade efter Daniel blev väldigt stor, vill så gärna vara i det läge då man bor tillsammans, har pengar ihop, sparar tillsammans, bygger upp ett boende tillsammans, planer på att bilda familj, vägen ditt e lång det vet jag, men längtar så, för jag e helt 100 på att det kommer bli min lyckligaste tid i mitt liv, att få uppleva det. . .

Visst jag har det jätte bra nu med, med space men i längden blir det väldigt trist och ensamt, att ha ett hem som står tomt när man är borta och som är tomt när man kommer hem. . .

Som ni vet att mitt måeende båda psykiskt och fysiskt jobbigt en bra stund nu, det gar märks av på alla plan, magen krånglar, jag känner mig ledsen som nu därför blir jag så ljupgående just nu, men känner att jag vill få ur mig allt, för när jag väl börjar bli ledsen , känner nästa för att gråta då har det nåt botten det har jag lärt mig på min resa, då har jag kommit till det stadiet att det går inte att hålla minnen uppe längre, nu ska det ut. . .

Kärleken till Daniel har varit osynlig, inte själva kärleken i sig, för den finns, älskar han väääääldigt mkt. Men jag har varit väldigt dålig på att visa det, känner mig rutten som varit så dålig på det. . . Det ska bli ändring på det.

När jag väl är me han så ska jag bara fokusera på honom, njuta av tiden vi får tillsammans, som vi gjorde för några månader sen.

Turen i lastbilen va bra faktiskt, det fick mig att stanna upp, och jag ¨ångrar att jag surade så mkt över att jag inte kom hem i söndags.

Det va bra för då fick jag stanna upp, tänka kring allt, börja slappna av lite mer, försöka och inte känna någon press, försökte dem sista timmarna å bara njuta av lugnet, inga måsten. Det gick väl så där.

Men tanken på att jag varit så obrydd mot många vänner, daniel och familjen fick jag iallafall, och jag känner mig hemskt ledsen över det, även om man har himla mkt och göra så behöver man inte sluta och bry sig. . .

Jag är hopplös på just det att visa uppskattning och bekräftelse. . .

Jag vet inte varför jag gjort så här, att bara fokusera på mig själv helt plötsligt, jag kanske inte är redo att börja ser mig omkring och börja bry mig mer om andra en mig själv, för jag vet att jag svårt att just balansera detta.

Grunden ligger väl där, men inte Daniel, han är min framtid, han vill jag inte avisa , varför gör jag så, jag älskar honom av hela mitt hjärta, jag måste skärmpa mig, Du e mitt allt Daniel, Jag älskar dig mer en sånsin. Du är bäst, och tack för att du har tålamod med mig, och för att du finns där, och för att du jämt lyssnar på mig och kramar mig när jag gråter.

Emelie L