Från och med idag börjar mitt liv om på riktigt, jag har hittils hittat mig själv, kommit till ro med mig själv, fått upp ögonen vilka som är ens riktiga vänner och då menar jag att ni som inte är det längre aldrig har varit det, utan nu menar jag att jag fått upp ögonen om vilka jag känner mig trygga med, vilka jag mår bra av att umgås med och då i synerlighet att jag får vara mig själv, jag får rätten att säga vad jag känner tycker och tänker om allt och även dem vet att dem kan komma till mig och säga va dem tycker, tänker och känner vi delar liksom allt lika, vi möts på halva vägen, och sen att jag har börjat prestera, jag börjar komma någon vart, jag har mål, mål som jag vet att jag kommer nå, det känns så skönt.

Men det är inte bara det livet handlar om att hitta sig själv, börja leva igen. som jag säger tidigare i stycket ovan att det handlar med om att leva efter dem prenciper man känner sig trygg efter, där man känner sig hemma, nu säger jag att jag aldrig har gjort det med dem 3 personer som HAR varit en viktig del av mitt liv och som jag har sett upp till lyssnat på i vissa avseende osv osv.

Men nu har jag ändrat mitt liv, jag tror inte dem JUST nu förstår sig på mig alls, min förändring har blivit knas med våran vänskap, jag har ändrat uppfattning, attityd, levnadsett.

Nu till skillnad från vad dem är vana vid, ser jag upp til mig själv, mina känslor , jag väljer vad jag klarar av och inte, jag gör helt tvärt emot vad dem är vana vid.
Dem är vana vid att jag alltid finns där, att jag alltid stöttar dem, att jag alltid säger goda meningar om dem, jag har aldrig nånsin förut våga säga exakt vad jag tycker, jag har varit rädd för det ända sen jag började gå, (med liten överdriven syn på det hela), jag har blivit behandlad så att allt jag tycker och tänker om precis allt så har jag bara haft fel, personer har sagt att jag varit värd mindre, så som jag tycker är fel, jag är bara barnet och jag vet ingenting om nånting, jag är värdelös, dessa ord har under hela mitt liv gjort att jag hejdat mig tudentals gånger, med rädsla att få höra dem igen, jag trodde stenhårt att mitt tänkande absolut inte va något att ha.

Nu har jag förlorat  2 vänner och en familjemedlem på grund av att hela jag har förändrats, det va en dam vid namnet jenny som fick mig att ändra mig på den punkten att inte hejda sig för att säga vad man tycker, tänker och säger speciellt inte när det handlar en person, Det är och kommer alltid att vara svårt att ge sig på en person. det kommer alltid sluta illa speicellt om man inte vet om man kan vara ärlig med vissa personer.

Hon lärde mig iallafall att det är ingen fara med att utala sig om precis vad som helst, vårt samtal slutade ju bara bra och vår vänskaps förstärktes då vi visste vad vi exakt tyckte och tänkte om varandra.

Jag tog och beslutade mig den dagen att bli som henne, jobba för att få den styrka, men det gick väl inte alls någe bra. För när jag väl utalade mig till dessa två kompisar så blev det istället ett jävla liv och den ena ledde till det andra och vi är idag inte vänner alls och vi kommer aldrig att bli det igen heller, det beslutade jag mig från igår, och gjorde en häftig vändning som jag vet inte va någe schysst men jag kände gör jag det inte nu så blir det bara värre, alltså den häftiga vändninen: Efter nu månader av tystnad mellan oss , jag och jessiva och jag och alex så började vi prata och det kändes jätte jätte jätte bra tills i onsdags, då jag och min syster blev väldigt osams pga av att jag ville vara ärlig om hur jag känner och det slutade med att vi heller nu inte kommer prata med varandra någe mer, ju mer jag tänkte på henne så tänkte jag tillbaka på dessa två vänner. Det har alltså nu varit 3 styckna på en sommar som jag har blivit osams med på grund av att jag ställt dem mot väggen och sagt vad jag känner. Jag tänkte med tillbaka på allt jag sagt till jenny och annso hur jag känt och att jag känt att okey jag kan tydligen inte vara ärlig med dessa två så det får nu vara, att vi kommer nog aldrig kunna bli så pass nära om jag ska kunna vara ärlig, jag kände oro inom mig igår om detta, och jag kände jag vill inte gå och var orolig och tänka exakt på vad jag kan säga och inte, det funkar inte, jag mår inte bra av det, så jag tog att efter nu några dagar varit vän med dessa två och beslöt mig igår för att det får räcka nu, hur mkt jag än faktiskt vill vara vän med dessa så går det inte för jag själv mår inte bra utav att ev, trappa på stå och vara rädd för att kan jag verkligen säga detta utan att det ska sluta i kaus.

Okey med alex kan jag säga att jag agerade dumt åt, jag väntade månader med att säga hur jag kände, jag låtsades liksom om att vi va bästa vänner och sen gick jag bakom ryggen med mina tankar om en del, du alex vet va jag menar, så jag förstår verkligen att hon blev sky förbannad just då, och jag tror att hon även om hon blev det just då i sekunden när allt startade ändå förstår lite utav varför det gick som det gick, Jag förstår verkligen att hon blev förbannad att jag bara en enkel dag bara kom och vräkte ur mig .

Med jessica då, jag kan förstå att hon blev förbanad över på vilket sätt jag sa det, så här uppet på bloggen och inte först pratade med henne enskilt, Det förstår jag att det inte alls va rätt att göra så.

Men sen att hon blossade upp allt till ttro att jag menade att det skulle vara ett slut på vår vänskap gjorde mig förbanad för det va inte alls så jag menade, jag menade bara att jag känner att vi inte längre va den sortens kompisar som vi va en gång i tiden, och att jag tyckte det va tråkigt.

Min mening med detta va bara att vi skulle kanske ta och diskutera om detta och kanske komma fram till en lösning eller gå att varsina håll om vi inte skulle lyckas med det.

Men eftersom det blossades upp och att hon själv kom med en del antydningar om både det ena och de andra så blossade jag tillbaka utan att inte tänka mig för och en del saker blev lite mer hårda sagt en va jag menade och sen tog det slut på den historian.

Men nu känner jag mig både väldigt ledsen och glad över mitt beslut. glad för att jag nu äntligen kan gå med lugn och ro i kroppen vidare, att veta exakt vart man kan vända sig om man skulle få problem med sig själv eller någon annan. men samtidigt väldigt ledsen för att dessa två har jag verkligen varit så god vänner med.