Hej allesammans. . .

Ja, äntligen har kommit till skott med att betat av en av pluggandet och med under beräknat tid, Idag blev jag då äntligen klar med den första boken av tre som jag ska läsa fram till skrivningen ska ske.

Ja, det har då inte varit lätt att ta sig igenom denna bok, visst den har varit jätte bra och lockande till att ta sig igenom den tur det för annars hade det då inte gått då tankarna nästan hela tiden har varit på annat håll, men igenom den under beräknad tid kom jag. . .

Och glädjes jag åt ett tag, jag kände mig stolt då det var år sen jag genomförde något jag planerat upp och jag klarade med att hålla mig till den beräknade tiden . . .

Efter att läst det sista kapitlet tog jag mig en promenad med ett leende på läpparna, men inte kunde då hålla detta leende upp länge, under promenaden dök då andra tankar upp, jag började då tänka på tuna och att det inte va lång tid tills jag skulle gå ditt på nytt möte, har nu inte träffat någon från tuna på hela sommaren, så nervös e jag då allt, sedan så e jag nervös för jag känner mig inte redo att ta ännu en sak över huvudet.

Och då menar jag att jag känner inte alls för att ta ett jobb ännu, och tankarna kring de e många och jag föröker med peppa mig själv i mellan åt.

Med: att det spelar först och främst ingen roll om jag skjuter upp det på grund av mitt mående, för må bra kommer jag ändå inte göra på år, jag kommer dels hela tiden stöta på hinder det kommer komma nya saker som kommer sätta sin sår inom en, och dels så kommer det med ta en väldans tid innan jag steg för steg lättar på dryket då jag har massa gamlat groll som jag måste ta itu med, så hur jag än vrider och vänder allt så kommer jag nog inte känna mig redo för något på flera år. . .

Så det är lika bra att jag börjar någonstans nu istället för att skjuta upp eländet som jag nu kallar det, att börja jobba lite smått.

Men det kvider så i magen så fort jag tänker på detta, det gör så ont i mig. . .

Att ytterligare ta en sak över huvudet att kämpa mig igenom, jag själv tycker jag har väldans mkt framför mig redan som det är, det kanske inte är mkt i mångas ögonen men för mig är det det, och det  e då inte bara allt plugg jag ska ta mig igenom eller skrivningen av högskoleprovet, eller skrivningen för körkortet , eller övningskörningen eller uppkörningen, eller skrivningen på boken. . .

Utan det e med allt inom mig, att hinna med det också, hinna med att utnyttja tiderna hos psykolgen, hinna med att jobba sig igenom detta, hinna med att för en dag bara sitta och tragla gråta sig igenom stunder man förr inte har hunnit med eller rent utav skitit i.

Det händer så mkt inom mig som jag inte är van vig, massa känslor kommer upp till ytan , känslor jag aldrig förr känt, pratet om mig börjas fördjupas, jag själv och säkert många andra börjar komma mig närmare, och att jag själv börjar komma mig närmare mina indre känslor , det känns skrämande, det händer nåt inom mig som jag absolut aldrig nånsin kommer kunna förklara, men det är obehagligt, det gör ont , och sinnet e då inte med alla gånger.

Och nu timmar efter pluggandet, ja jag va då allt glad ett tag, men sakta med sakta så avtog glädjen och efter jag ätit och kollat lite på mina serier som jag brukade så fick jag så ont i magen först och främst sen kom tårarna, och sen kände jag bara för att dö, jag har verkligen fastnat för den tanken, och ju mer tiden går så förstärks denna tanken mer och mer, och den har då aldrig känts mer ärligare en nu, att jag nu nykter går och tänker på hur skönt det vore att försvinna, försvinna från all press, stress, grublande, oensenhet med människor.

Och detta gör mig med väldigt ledsen för samtidigt som jag tänker det så vill jag mer en gärna bara kämpa , kämpa , och kämpa mig igenom allt elände, men det tar stopp efter tänkandet på att kämpa , det känns inte så lockande längre, det känns inte som det finns någon mening med det för min del. . .

Det känns som om livet inte har något mer att ge mig.

Tankarna och känslorna tär verkligen på en, för jag vet inte vilken tanke jag ska förlita mig på längre, vill jag dö , vill jag inte, känslorna står nog väldigt lika, ibland vill jag det och ibland inte. . . Därimellan står jag och sviktar från det ena håller till det andra hållet, ibland siktar jag högt sen faller jag pladask till tankarna att allt e meningslös , jag orkar inte, jag är meninglös, jag förstår mig inte på mig själv.

Emelie L