hej hej,

Kvällen har bestått att prata allvar med manne, Menningen va att skulle ge det ett slut, ett slut för jag känner att förhållandet tar över mitt liv, låter konstigt att säga så, för ett förhållande är jue mer menat att man dela sitt liv med någon.
Men det e för tidigt för mig att göra det känner jag nu, jag har själv inte fått ihop ett fungerande liv, och jag känner att det e inget jag kan dela med mig av, den process jag går igenom, och jag kan heller inte dela upp tiden med att gå igenom min process och ha ett förhållande, det är ännu för krävande för mig,

Jag har precis fått ihop en någolunda vardag, eller ett smakprov på en någorlunda vardag, en vardag som jag ännu inte själv kan hålla riktigt bra koll över, eller ha förståelse över, eller som jag helt och hållet inte kan anpassa mig till.

Från att vara vaken nätterna långa, dagar lång utan att sova, dricka mig igenom dessa timmar, träffa vänner, ut och dansa och ha kul, träffa nya bekantskaper, eller sitta instängd dagar och nätter och hålla kontakten med alla via nätet och sen små dricka för sig själv, ibland sovaa ruset av sig, knappt äta nåt, ibland heller inte duscha på flera dagar, ibland skit i disk , städning och tvätt,

Från att gå till en vardag som bestod av alla möjliga känslor, att man gjorde lite här och där när man kände för det, till att ha tagit steget till idag. ibland tänker jag att ja nu har jag klarat allt, eller det e så jag har tänkt under den tid då jag egetligen bara soppat allt under mattan för ett tag .

Det kändes som lösningen på allt när jag gick in i de förhållande jag lever i nu, till en början kände jag mig så lättat, glad överlycklig för det va verkligen det här jag väntat på, jag kände mig så fri, och lättad över att äntligen börja på nu kula, det kändes som ett nytt liv kom farandes. Det kändes som att det bara va han och jag i en helt ny värld.


Men så var det inte och så kommer det aldrig att bli. jag har fortfarande en lång väg och gå och för varje dag bygger jag på mitt nya liv, ett nytt liv kommer inte krypandes till en det e något man får klättra sig upp till.

och just nu e jag i den fas där jag måste återgälda de tillgångar som jag förut inte nåt eller utfört pga alkoholen.

och det e fortfarade att jobba med sömn och kosten, få en större del av samhället och då i synerhet ett arbeta, och sist men inte minst ett körkort.

För många kanske detta inte alls låter som en match och inte ser det som en anledning att avsluta ett förhållande.

Jag tycker själv att detta låter ynkligt, jag har klarat mer en så förut, men jag tänker nu med, vad va det som ledde mig till den sitution jag nu lever under.

jo det va för att jag tog på mig alldeles för mkt, jag såg mig själv som super girlen, jag klara detta, jag klarar allt. men jag gör inte det, och jag kommer nu till en början vara väldigt försiktigt kanske för försiktigt, men jag vill inte ta några onödiga risker längre.

Jag vill under ett bra tag till leva under min prenciper, jag vill komma upp mig, jag vill få ett mer normalt liv, ett liv med mer inkomster, trygghet i sig själv, ett större kontaktnät, jag vill kunna säga till mig själv att jag är duktig , att jag kan komma långt på sann väg. jag vill kunna lita på mig själv igen.

och den sanna vägen e nu att jag orkar inte längre, jag ger upp, jag vet att denna dag kommer komma snart igen och jag vet att vi både kommer falla tillbaka med att ses mer en vad vi bestämt osv osv. jag har varit här förut och jag vet hur det slutar , jag kanske har fel, men just nu e det bara fel tillfälle . . .

Det känns jätte surt att ta detta beslut, halva jag vill inte , och det e den kärleksfulla delen, och halva vill och det e den realistiska delen, och försökta gången i mitt liv tänker jag ta och lyssna på den delen.

Vill med säga att det e jätte rart av dig att du verkligen vill försöka om och om igen, att du inte bara vill släppa det , känner att du verkligen menar det så har jag heller aldrig känt att någon annan gjort vilket med får mig svårare att besluta mig för vilken väg jag ska gå, har visserligen inte gjort det en, kanske låter som det, men det e bara text utifrån vad jag tänker hur jag borde göra, vad jag vill osv osv.

åh säger jag , vad  lättad jag känner mig, har längtat efter att få skriva av mig. Gud så skönt det känns.

oj, der att klockan nu med sprungit iväg, dags att börja tänka på refrängen, ska upp tidigt imorn. Tuna projektet väntar, och sista gruppträffen e det, skit tråkigt, kommer sakna dem.

Natti

kram

Emelie L