jaha då har det gått två veckor på detta år och mkt har de inte hent en, det har varit tyngre en jag väntat mig att försöka rycka upp mig från graven, varför ska det vara så svårt att försöka börja leva i de normala banorna ? igentligen borde det inte vara de!
Blir så arg på mig själv att jag bara ger upp dag efter dag, knäna bara viker sig och jag böjs ner i gråt och frustation åt att jag bara är iskall och bara ser på när mitt liv rasar samman.
Varför gör jag de, jag kanske inte har mer att leva för, det kasnke är meningen att de e slut för mig nu ?
Vill inte de, har ju så många planer och drömmar som jag vill förverkla och bygga upp.
Jag hoppas själv att jag snart hittar kraften att påbörja ett nytt liv, det kommer att ta tid och jag hoppas mitt tålamod räcker.
Det här låter kanske lite väl sorgligt och överdrivet men de e precis så här jag känner mig, och det är absolut inte likt mig att tappa lusten så här lätt, allt bokom mig som jag vänt ryggen åt har väl kommit ikapp mig, det kanske är menningen att jag ska få känna på hur det är att förlora allt jag har omkring mig för att inse att jag som människa inte alltid kanske ska ta allt förgivet eller att inte bara vända ryggen åt, problem efter problem, jag har ju en tendens att gömma mina verkliga känslor bakom mitt leende och skratt.
Om jag som människa ska börja kunna växa kasnke jag måste ta tag i allt som vart och ta med mig den egenskapen att inte vända min rygg åt problemen , utan jag måste kasnke försöka bygga upp mitt tålamod att kunna få må doligt och vara ledsen för en stund att inte tro att jag förlorar på att få vara lite ledsen för en stund, tyvärr vet jag inte om den egenskapen kommer uppstå men jag ska ge ett försök att kunna prata öppet om mina känslor MINA RIKTIGA och inte vifta bort det med ett leende och en drink i handen.
Jag måste ha tålamod, jag måste ta tag i allt, jag måste finna mig själv igen, jag hoppas innerligt att jag gör det.
Och ett stort tack till er som en så länge står bakom mig och stöttar mig, Och jag hoppas att jag aldrig viftar bort er, för ni är de ända jag har att leva för just nu, och ni är de ända som är anledningen till att jag lever idag och de är jag väldigt glad för fast jag gång på gång försöker finna ett liv utanför världen.
/Emmsan
|
