Gråten bara kom och du var borta. Känslorna bara flödade, jag hade aldrig känt mig så kär och bortkommen.

Just i det skedet, kände jag för första gången på länge att jag levde,

Jag kände hur ont det gjorde i mitt hjärta, hur tårarna bara rann ner för mina kinder, hur besviken och arg jag var. Du väckte upp mig från min grav, det är något jag aldrig kommer glömma.

Du är den första jag verkligen känner något för, Visst att jag har många runt om mig, många dåliga och bra relationer, många speciella, många jag inte vet hur jag ska hanskas med.

Men slutändan är det dig jag tänker på, varje dag jag vaknar, varje dag jag somnar, i de stunder  jag känner mig deppig, då tänker jag på något roligt du sagt eller gjort.

På något  sätt känst det alltid som om jag har dig runt om mig, för minnena e så skarpa.

Det känns tryggt, det känns skönt och lättande ibland.