Är det redan morgon, är första tanken när jag vaknar till av solskenet som lyser upp rummet från en glipa av de fördragna gardinerna.

Ännu en dag att ta sig igenom fortsätter tankarna. Jag tittar mig omkring och de är inte renare en igår fast jag nu haft städning som nummer ett på min lilla göra-lista i flera dar.

Varför låter jag dagarna bara gå, fortsätter tankarna. Jag suckar och går ut i köket där jag möts av ett berg disk, och bordet är inte renare de heller. En svart New York mugg står mitt på bordet överfull med fimpar som vanligt och det är fullt med grå aska utspritt på bordet.

Jag suckar återigen och sätter på lite kaffe och diskar upp en kopp från berget.

Jag traskar med tunga steg vidare ut i hallen till kylskåpet och tar fram en mjölk, vänder mig om och tittar mig i spegeln, det är ingen vacker syn, kritvit i ansiktet, svullna ögon, flottigt hår och sunkig kropp, går vidare utan någon reaktion och sätter mig vid köksbordet och försjunker mig in i djupa tankar medan jag hör de droppande kaffet svagt i bakgrunden.

Efter ett tag hör jag svagt hur droppandet avtar, Jag ruskar hastigt bort tankarna som nyss slog mig och tar en kopp kaffe och lutar mig tillbaka på stolen och tänder en cigarett.

Medan jag sitter där tillbakalutad med en kopp kaffe och en glödande cigarett och värmande solsken som skiner rätt in på mig, så tänker jag , Varför kan de inte vara så här, precis så här härligt utan bekymmer med utropstecken.

Tänder in till cigarett och fyller på lite kaffe, kurrar ihop mig på stolen och tittar ut mot intet. En ny tanke ploppar upp, jag kanske ska ta en promenad i det fina vädret.

Jag försöker verkligen peppa mig själv, ta nya tag, börja någonstans ifrån, även om det ska vara en promenad eller ej som ska få mig att trappa ett steg uppåt.

Tystnaden i huset är skrämmande tyst, det har varit helt knäppt tyst i flera dagar. Fast det är skönt de med tänker jag med ett leende.

Ne om man ska ta sig en dusch då tänker jag högt för mig själv.

Stegen är tunga till badrummet, jag öppnar dörren till toaletten sakta, står kvar ett tag och tvekar om jag ska orka ta en dusch, badrummet står mörkt, letar med handen efter lamptryckaren och efter flera försök att hitta knappen trycker jag handen emot den, ingenting händer.

Suckar och svär lite tyst för mig själv, Lampan har gått, går med bestämda steg till städskåpet och letar vilt efter en glödlampa men finner ingen, de jag finner får duga två halvbrunna stearinljus från i julas.

Jag tittar på dem länge och känner en stor klump i magen som letar sig upp i halsen, en tår börjar rinna ner för kinden, torkar hastigt bort den och skakar på huvudet och tänker nej nu får de vara nog jag måste gå vidare, kan inte hålla på så här längre.

Samtidigt som tanken kommer faller jag ihop i gråt, det går inte att hejda.

Efter en kort stund reser jag mig hastigt och torkar bort tårarna, går till badrummet med ljusen, sätter på duschen och låter den stå på tills de blir varmt, medan jag väntar ställer jag ljusen på toalett locket, sätter mig på huk och fastnar med blicken än en gång på ljusen, jag tar ett djupt andetag innan jag tänder dem

Vattnet från duschen är nu varmt är stelfrusen så jag höjer värmen hela badrummet blir full med ånga, jag sätter mig ner på huk och blundar för en kort stund. Är fortfarande frusen sätter mig helt ner och sträcker mig för att vrida upp värme ytterligare.

Duschen blev lång och tårarna fortsatte att rinna ner för de blöta kinderna.

Efter den långa och smärtsamma duschen klädde jag på mig sakta fast lusten fanns inte där, jag brydde mig inte så mycket om vad jag satte på mig. Tittade mig i spegel fast jag egentligen inte ville, som varje dag, tog det emot.

Denna dag stod jag länge och tittade på mig, samtidigt som jag försökte hålla mig för gråt borstade jag igenom de halvblöta håret. Ganska så snabbt jag började borsta de, avslutade jag de hela, gick i stället till köksbordet och tände en cigg.

Det var det sista jag skrev innan det helt brakade ihop, försöken var många och jag lyckades många gånger innan allt brakade ihop. Oron, osäkerheten, ett stark engagemang att skjuta undan problem osv kom ifatt mig. Efter år med leende och skratt som skyddsmantel gick det inte mer, det gick inte att undvika, det gick längre inte att le och vara glad fast man inte var det.

Det kom som en chock både för mig och mina närstående. Det var som ett helt nytt liv kom upp till ytan. Ingen visste egentligen vem jag var, vem det hade att göra med, eller snarare vilka hemligheter denna person gick och bar på.

Alla hade väl sina aningar om att det inte stod rätt till väldigt länge på grund av mitt ständiga drickande. Men eftersom det länge har varit en av mina stora sysselsättningar så såg ändå ingen något konstigt med det, det blev ibland lite förfrågningar och antydningar på att det kanske vore en bra ide att minska antalet dagar med att dricka.

Men det hela började sakta men säkert leda mot sitt slut dagen efter jag fyllt 20 år.

21 april 2007

Jag vaknade upp av att solen sken upp hela rummet, jag hade glömt att dra för gardinerna igår innan jag somnade, jag hade tom somnat inför anteckningar jag höll på att göra för denna dag, tänk att man måste leva efter en viss planering på sin födelsedag.

Jag hade egentligen inte tänkt fira den på ett märkvärdigt sätt, de ända jag hade haft i åtanke var väl bara att gå ut och äta en lätt middag med vänner och ta en sväng om på dansgolvet, inge mer en så.

Men sen kom mina systrar några veckor innan med förslaget att dra till med en riktig fest, dem va väldigt nedgångna och jag med för den delen och tyckte att vi alla förtjänade att ha lite roligt för en gångs skull och att ta denna födelsedag som en omvändning till ett nyare, roligare och glädjerikt liv.

Jag tyckte det va en bra ide och började redan planera upp för denna dag.

Och nu ligger jag här i sängen och bara väntar på att denna dag ska sättas i rörelser.

Jag gick upp ur sängen med ett stort leende, gick till köket och satte på vattenkokaren, tog fram en kopp och en te påse, favorit teet Tahiti.