| |
Hej denna dikt fick jag av en vän på facebook, tänkte att jag lägger in här på bloggen för den påminner så mycket om hur jag har haft det under min uppväxt kanske inte så brutalt men jag känner igen mig i den..........!
De som skiljer mitt liv och hans är att vi lyckades bygga upp en liten familj från våra mörkaste dagar och de glädjer mig stort.
Det kanske inte är perfekt men vi har en någelunda bra kontakt, inte främst oss syskon emellan, Under den jobbiaste tiden höll vi på att förlora varandra, det fanns s¨mycket hat inom oss så mycket hat att vi inte orkade med oss själva eller någon i familjen. Vi syskon borde egentligen samlat ihop oss och vår styrka men lika mycket som vi hatade henne hatade vi oss själva och varandra alla som påminde oss om situationen, vi skiljdes åt under en ganska så lång tid, Jag själv var väldigt lättad av de, men kände samtidigt ånger att lämnat dem i sticket, de var små, vad kunde de göra för att motstå alla slag.
Tillslut var jag stark nog att återvända, De hade då avtagit men det fanns fortfarande de onda kvar inom henne, Men vi lyckades på något sätt att bygga upp någe och den dagen var den bästa i mitt liv, att återvända efter många moment och för en stund få känna att jag har en mamma, en mamma som bryr sig, en mamma som lyssnar, Att bara ha en mamma för en stund kändes obeskrivligt bra,
Men det värsta av allt, Så fanns de inge ånger, inge minne av vad hon gjort, vad hon har ställt till med, hur mycket det förstört våra liv. Det finns en idag inga spår på ånger och det gör mig jävligt förbannad,
Vi var på väg mot hämd eller snarare vår rättvisa, men vi kom inte åt den, för det var försent. men på den vägen fick vi syskon så mycket mer kontakt så nära har vi aldrig stått varandra och vi gör det en idag, Längre en så kommer vi inte men vi fick varandra och nu är vi starkare en starkast. Ingen kan nånsin splittra oss ingen !
Mitt namn är Chris, jag är 3 år
Mina ögon är svullna, jag kan inte se.
Jag måste vara dum, jag måste vara dålig.
Vad kunde annars göra min far så arg?
Jag önskar jag vore bättre,
jag önskar att jag inte vore så ful.
Då kanske min mor
fortfarande ville ha mig.
Jag kan inte göra något rätt,
jag kan inte alls prata.
Annars är jag inlåst,
hela dagen.
När jag vaknar är jag ensam,
huset är mörkt.
Mina föräldrar är inte hemma.
När min mor kommer hem
försöker jag vara snäll.
Då får jag kanske bara en
smäll i kväll.
Jag hörde precis en bil.
Min far är tillbaka från
Charlies Bar.
Jag hör honom svära.
Jag hör mitt namn.
Jag trycker mig mot väggen.
Jag försöker gömma mig från
hans onda ögon.
Jag är så rädd.
Jag börjar gråta.
Han hittar mig gråtande,
han kallar mig fula namn.
Han säger att det är mitt fel
att han plågas på jobbet.
Han slår mig
och skriker på mig.
Jag kan smita till slut,
och springer mot dörren.
Han har redan låst den,
och jag börjar stor gråta.
Han tar tag i mig och slänger
mig mot den hårda väggen.
Jag faller till golvet
med mina ben som nästan är brutna,
och min far fortsätter kalla mig fula namn.
Jag skriker 'Förlåt'
men det är försent.
Hans ansikte förvrids till
okänslighet.
Värken. Smärtan.
Igen och igen.
Åh snälla Gud, förlåt mig.
Snälla låt det ta slut.
När han äntligen slutar
och går mot dörren
ligger jag där känslolös.
Gråtande på golvet.
Jag heter Chris.
Jag är 3 år.
I natt mördade min far mig.
Du kan hjälpa...
Läser du det här och inte skickar det vidare
ber jag för din själ.
För annars måste du vara en
hjärtlös människa som inte
blir berörd av denna dikt.
Och om du blir berörd,
så gör något ..
Därför ber jag dig, skicka den vidare
OM DU ÄR EMOT BARNMISSHANDEL |
|
